Idag ha jag färgat röda slingor i luggen.

Mammas nya halsband som dom fick av Efva atling :) som jag nu lånar :D



Och sen världens finaste halsband. mitt favorit.
Nu slipper alla fråga mej vad de står..



nu ska jag se gossip girl sen sova!
och Anton är sjuk, tror jag börjar bli det med..

i torsdags så kom den nya gravstenen.
den blev himla fin. jag är nöjd som fan.

nu ska jag berätta nått jag inte är nöjd med.


min pappas "bästakompis" pelle.
jag ha haft jätteproblem med att veta hur jag vill ha gravstenen och de va inte fören i slutet av sommaren jag mamma och nils hade bestämt oss. de va mamma som kom på denna superide att skriva in hans namnpå farmor och farfars sten eftersom han ligger breve dom. jag ville verkligen inte ha en liggande sten breve. då blirdom bara täckt med snö. men aja.
igrå kväll fick mamma ett samtal från pelle och hon va trevlig som vanligt. hon skulle gå ut till garagen och leta en nyckel samtidigt som hon pratade och då hörde vi ju inte vad dom pratade om. men iaf så hörde jag hur ledsen hon lät när hon kom in. och då hade pelle anklagat mamma för att de va hennes fel att de tog ett år innan den va klar. han hade sagt " måste de ta en sån jävla tid att få en gravsten klar" sen hade han sagt att allt va mammas fel oah hon fick inte ens en chans att förklara hur det var. hon la bara på sen. och när han ringde lite senare så svarade hon inte. och de skulle då fan inte jag gjort heller.
jag tar på mej ansvaret av att gravstenen var seg, men man ska då fan inte skylla på min mamma som ha gjort allt hon kunnat. hon hade egentligen inte ens med de att göra, men hon ville hjälpa mej och nils, och de skulle jag med ha gjort om jag va henne. pelle ha inte ens hört av sej på ett halvår poch sen ringer han upp för att skälla ut henne när han inte ha gjort ett skit själv. ne fyfan. du är då inte välkommen till pappas grav igen. om jag ser dej där täner jag då fan polisanmäla dej!
visst om mamma förlåter dej. men du förkänar inte min respekt, den ha du fan förstört. jag komma aldrig tillåta dej att komma nära oss igen.

jag är så sjukt förbannad, ÅÅÅÅÅH! asså jag får typ hyperdamp och jag vill bara ringa upp han och skälla ut han så jävla mycke! men han är inte värd det.

man ser var min charm kommar ifrån.

du var alltid så glad och snäll.
åh vad sur jag blev när du började sjunga hela tiden när jag hade kompisar.
jag kunde inte önskat mej en bättre pappa, bara lite mer tid.



minns du den där gången, när du lät mej köra vattenskoter för första gången. att köra på tomgången går nju riktigt fort, och kanske inte är så jätte kul. men varje sekund jag fick spendera med dej var värt guld. önskar jag kunde få fortsätta räkna.

jag ha inte tänkt på det så mycke förut. men idag slog det mej. att känna orden i sitt huve av att höra någon säga det känns så konstigt, men idag är det ett år sen.
tiden går fort när man har roligt, annars med antagligen..  för detta året ha såklart  haft sina stunder, men det mesta ha inte varit sej likt och jag har mest plågat mej igenom det. jag gillar inte att visa vad jag känner, jag har så svårt att uttrycka sorg, asså riktig riktig sorg.
de kanske inte ¨många som märker hur jobbigt jag har det. men varje gång jag får en ny doktor eller pratar med nån ny människa och den frågar vad mina föräldrar heter eller ba är mamma eller pappa hemma så känns det som en kniv i hjärtat, och visst kan jag prata om det, men de är jobbigt, än fast jag döljer de.
Jag stänger in allt, och lider i ensamhet iställe för att dela det med andra.

jag kanske försökt prata med någon men de går inte riktigt att förklara, och det går inte att förstå heller.
man måste ha gått igenom sama sak, i samma ålder, annars kan man inte försöka förs¨å de är bara bullshiet.

idag ha jag vare på graven med dom på tracken, de är skönt när man vet att andra bryr sej.
mamma och håkan ska dit nu med men jag vet inte om jag orkar fara dit igen, de är ganska jobbig att stå där och veta hur nära man är men inte kan få känna allt man kände förut.

asså alla verka tro att livet bara går vidare,  de gör inte de. om man föreställer sej att man aldrig nånsin får se,röra eller höra ens förälder igen, aldrig se den bråka på en eller laga nån god mat som man verkligen älskar, eller alla små detaljer man älskar hos en person. de är 10000000x jobbigare än man kan föreställa sej.

ibland känner jag bara för att stänga in mej och vara ifrån allt, i flera veckor. de känns som att ingenting har en mening. jag orkar knappt vara med mina kompisar, de är kul men jobbigt, ibland orkar jag inte träffa min familj , den enda som gör mej glad, hela tiden är anton. och så är de verkligen. dom gångerna jag får sova breve honom är dom enda nätterna jag vill sova utan att gråta. jag kan inte ens tänka på dåliga saker då, allt är så possetivt och man mår bara så himla bra.

man kan skriva mycke. men ändå har man 30000 saker som man inte ka få ur sej. jag försöker vara öppen och få ut allt men de tar stopp och man blir bara mer och mer full av sorg och tillslut fungerar det inte.