jag ha inte tänkt på det så mycke förut. men idag slog det mej. att känna orden i sitt huve av att höra någon säga det känns så konstigt, men idag är det ett år sen.
tiden går fort när man har roligt, annars med antagligen..  för detta året ha såklart  haft sina stunder, men det mesta ha inte varit sej likt och jag har mest plågat mej igenom det. jag gillar inte att visa vad jag känner, jag har så svårt att uttrycka sorg, asså riktig riktig sorg.
de kanske inte ¨många som märker hur jobbigt jag har det. men varje gång jag får en ny doktor eller pratar med nån ny människa och den frågar vad mina föräldrar heter eller ba är mamma eller pappa hemma så känns det som en kniv i hjärtat, och visst kan jag prata om det, men de är jobbigt, än fast jag döljer de.
Jag stänger in allt, och lider i ensamhet iställe för att dela det med andra.

jag kanske försökt prata med någon men de går inte riktigt att förklara, och det går inte att förstå heller.
man måste ha gått igenom sama sak, i samma ålder, annars kan man inte försöka förs¨å de är bara bullshiet.

idag ha jag vare på graven med dom på tracken, de är skönt när man vet att andra bryr sej.
mamma och håkan ska dit nu med men jag vet inte om jag orkar fara dit igen, de är ganska jobbig att stå där och veta hur nära man är men inte kan få känna allt man kände förut.

asså alla verka tro att livet bara går vidare,  de gör inte de. om man föreställer sej att man aldrig nånsin får se,röra eller höra ens förälder igen, aldrig se den bråka på en eller laga nån god mat som man verkligen älskar, eller alla små detaljer man älskar hos en person. de är 10000000x jobbigare än man kan föreställa sej.

ibland känner jag bara för att stänga in mej och vara ifrån allt, i flera veckor. de känns som att ingenting har en mening. jag orkar knappt vara med mina kompisar, de är kul men jobbigt, ibland orkar jag inte träffa min familj , den enda som gör mej glad, hela tiden är anton. och så är de verkligen. dom gångerna jag får sova breve honom är dom enda nätterna jag vill sova utan att gråta. jag kan inte ens tänka på dåliga saker då, allt är så possetivt och man mår bara så himla bra.

man kan skriva mycke. men ändå har man 30000 saker som man inte ka få ur sej. jag försöker vara öppen och få ut allt men de tar stopp och man blir bara mer och mer full av sorg och tillslut fungerar det inte.