mitt liv
nu ska jag berätta lite om mej. nått som inte många vet. men jag tänker vara helt ärlig och berätta om mitt liv sedan ett år tillbaka.
jag fick följa med min syster till deras hus i spanien i 2 veckor, och de va så himla roligt men sen börja man ju längta hem och allt och sen kom den dagen vi skulle fara hem och vi satte oss på flyget för att senare byta till bil och aa allt de. när jag kom hem stannade jag med dom hos carro några dager och for hem på söndagen och så skulle jag till pappa filip kom dit ( min dåvarande pojkvän) dehär är då i oktober förra året. aa men iaf så for jag till mamma på onsdagen och då va jag där en vecka som vanligt men sen så hände de nått som hade hänt med ganska långa mellanrumm, pappa blev "sjuk" och ville inte att v skulle komma ch bli smittide, egentligen mådde han ganska dåligt och vi kunde inte ringa eller få tag på han på nått sätt. våra grannar hade inte heller sett honom gå ut med våran hund, så en dag for pelle, pappas bästa kompis dit och skulle hämta pajas för han förstod ju att han inte mådde så bra, vi fick då ha pajas hos oss och pelle hälsade nu på pappa ganska ofta för han hade ju börja må bra igen. men då en morgon när jag vaknade ( 30 oktober) så gick jag ner och va glad som alltid, de va ju lov. och då hittade jag mamma i vardagsrummet och hon va jätte ledsen, och hon betättade för mej att min pappa hade dött. de va nämnligen så att min bror fick körkortet den 29onde och då skulle han fara och hämta sin bil hos pappa, han ringde dit och pappa svarade och han sa att han kunde hämta den om en halvtimme ung och när nils kom dit hittade han nyckeln ute, där hade den inte hängt förut, han gick in och hittade pappa på golvet, perfekt dag att få körkortet, men iaf så hade dom vare på sjukhuset hela natten men mamma ville inte väcka mej för jag skulle ju bli helt hysterisk.. den 30 då nä jag hade vaknat for vi på tracken ( pappas företag) och skulle träffa dom och carita ( min låssasmamma) för att sedan fara på bårhuset och ta farväl. jag minns hur vi satt där inne och bara kollade, vi bad och sedan fick jag gå fram och krama han. han va helt kall, hade långt skägg och såg ut som jultomten. jag kände inte igen honom. han va även helt blå. jag minns allt från den dagen, vad jag hade för kläder vad vi åt och allt. några veckor senare var de begravning och jag skulle sjunga, de lät jätte fint men jag började gråta men trasan hjälpte mej och jag sjöng den sista refrengen och alla grät. filip och michelle ( en kompis) va där och stöttade mej, och sen så va de sån efter grej som de alltid är .. mina kusiner och familj va där även några andra och de va jätte skönt att ha dom där .nu ha de snart gått ett år. nästa fredag och då har jag prao på tracken. de känns skönt, men jag är ledig på freda. då tänker jag vara med pappa hela dagen. pappa hade ju som sagt ett företag, eller de va han och 2 till, men han hade ju ingen fru som kunde ärva allt, men då ha han ju mej och min bror och då är de ju vi som står före hans syskon och jag är ju bara 15, min bror är 19 så vi fick ärva pappas del och jag får ju inget utav de . inte fören de säljs iaf. jag har en viss makt i det och dom får inte ta stora beslut utan att jag och mamma, eller nils godkänner. egentligen ha inte mamma me de att göra heller men jag måste ha en förmyndare för jag är under 18. iaf å är de årsstämma idag , har ingen aning om vad det är men dit ska vi iaf. vi sålde även vårat hus och har nästan inte kvar nått som ha med han att göra, förutom pajas och sjöboden då. men han finns alltid kvar endå, och varannan vecka ungefär är jag på kyrkogården och pratar med han. de är bra tröst.
så nu ha jag sagt hur det ligger till.
för jag vet att de är jätte många som ha sagt att jag pratar om de öppet för att få uppmärksamhet, bara för andra ha gjort de. men de är nått hemskt attsäga så för man är inte bättre än alla andra bara för man tappat en förälder? jag skulle gjort allt för att få tillbaka de jag hade! jag skulle gjort allt för att pappa skulle funnits. än idag tror jag att jag ska vakna upp och bara haft en jätte konstig dröm. och jag hoppas den dagen kommer.
jag tycker ingen kan döma mej för dehär. jag har gått igenom nått ´som inte många 15 åringar ha. att tappa en förälder när man är 14 är nått som gör en väldigt stark och ingen som inte gått igenom samma sak fattar den smärtan jag burit på. om jag´skulle varit 30 år när pappa dog skulle jag klara mej mycke bättre och ta de på ett helt annat sätt. för jag är bara ett barn än , och jag är fortfarande beroende av mina föräldrar.
alla som läser detta borde verkligen uppskatta sina föräldrar mer. och verkligen tänka efter vad man kan göra bättre, för alla dagar kan vara den sista och om de är det så vill man att den ska vara bra , man vill inte komma ihåg den sista dagen som den dagen man bråkade och sängde saker på varann.
jag fick följa med min syster till deras hus i spanien i 2 veckor, och de va så himla roligt men sen börja man ju längta hem och allt och sen kom den dagen vi skulle fara hem och vi satte oss på flyget för att senare byta till bil och aa allt de. när jag kom hem stannade jag med dom hos carro några dager och for hem på söndagen och så skulle jag till pappa filip kom dit ( min dåvarande pojkvän) dehär är då i oktober förra året. aa men iaf så for jag till mamma på onsdagen och då va jag där en vecka som vanligt men sen så hände de nått som hade hänt med ganska långa mellanrumm, pappa blev "sjuk" och ville inte att v skulle komma ch bli smittide, egentligen mådde han ganska dåligt och vi kunde inte ringa eller få tag på han på nått sätt. våra grannar hade inte heller sett honom gå ut med våran hund, så en dag for pelle, pappas bästa kompis dit och skulle hämta pajas för han förstod ju att han inte mådde så bra, vi fick då ha pajas hos oss och pelle hälsade nu på pappa ganska ofta för han hade ju börja må bra igen. men då en morgon när jag vaknade ( 30 oktober) så gick jag ner och va glad som alltid, de va ju lov. och då hittade jag mamma i vardagsrummet och hon va jätte ledsen, och hon betättade för mej att min pappa hade dött. de va nämnligen så att min bror fick körkortet den 29onde och då skulle han fara och hämta sin bil hos pappa, han ringde dit och pappa svarade och han sa att han kunde hämta den om en halvtimme ung och när nils kom dit hittade han nyckeln ute, där hade den inte hängt förut, han gick in och hittade pappa på golvet, perfekt dag att få körkortet, men iaf så hade dom vare på sjukhuset hela natten men mamma ville inte väcka mej för jag skulle ju bli helt hysterisk.. den 30 då nä jag hade vaknat for vi på tracken ( pappas företag) och skulle träffa dom och carita ( min låssasmamma) för att sedan fara på bårhuset och ta farväl. jag minns hur vi satt där inne och bara kollade, vi bad och sedan fick jag gå fram och krama han. han va helt kall, hade långt skägg och såg ut som jultomten. jag kände inte igen honom. han va även helt blå. jag minns allt från den dagen, vad jag hade för kläder vad vi åt och allt. några veckor senare var de begravning och jag skulle sjunga, de lät jätte fint men jag började gråta men trasan hjälpte mej och jag sjöng den sista refrengen och alla grät. filip och michelle ( en kompis) va där och stöttade mej, och sen så va de sån efter grej som de alltid är .. mina kusiner och familj va där även några andra och de va jätte skönt att ha dom där .nu ha de snart gått ett år. nästa fredag och då har jag prao på tracken. de känns skönt, men jag är ledig på freda. då tänker jag vara med pappa hela dagen. pappa hade ju som sagt ett företag, eller de va han och 2 till, men han hade ju ingen fru som kunde ärva allt, men då ha han ju mej och min bror och då är de ju vi som står före hans syskon och jag är ju bara 15, min bror är 19 så vi fick ärva pappas del och jag får ju inget utav de . inte fören de säljs iaf. jag har en viss makt i det och dom får inte ta stora beslut utan att jag och mamma, eller nils godkänner. egentligen ha inte mamma me de att göra heller men jag måste ha en förmyndare för jag är under 18. iaf å är de årsstämma idag , har ingen aning om vad det är men dit ska vi iaf. vi sålde även vårat hus och har nästan inte kvar nått som ha med han att göra, förutom pajas och sjöboden då. men han finns alltid kvar endå, och varannan vecka ungefär är jag på kyrkogården och pratar med han. de är bra tröst.
så nu ha jag sagt hur det ligger till.
för jag vet att de är jätte många som ha sagt att jag pratar om de öppet för att få uppmärksamhet, bara för andra ha gjort de. men de är nått hemskt attsäga så för man är inte bättre än alla andra bara för man tappat en förälder? jag skulle gjort allt för att få tillbaka de jag hade! jag skulle gjort allt för att pappa skulle funnits. än idag tror jag att jag ska vakna upp och bara haft en jätte konstig dröm. och jag hoppas den dagen kommer.
jag tycker ingen kan döma mej för dehär. jag har gått igenom nått ´som inte många 15 åringar ha. att tappa en förälder när man är 14 är nått som gör en väldigt stark och ingen som inte gått igenom samma sak fattar den smärtan jag burit på. om jag´skulle varit 30 år när pappa dog skulle jag klara mej mycke bättre och ta de på ett helt annat sätt. för jag är bara ett barn än , och jag är fortfarande beroende av mina föräldrar.
alla som läser detta borde verkligen uppskatta sina föräldrar mer. och verkligen tänka efter vad man kan göra bättre, för alla dagar kan vara den sista och om de är det så vill man att den ska vara bra , man vill inte komma ihåg den sista dagen som den dagen man bråkade och sängde saker på varann.
Kommentarer
Trackback
